I går så var vi och besökte min morfars och mormors grav, och graven för de fem spädbarn som de förlorade. Vi har bara en kilometer bort till kyrkogården i byn där jag faktiskt arbetade i nio år! Det är otroligt fridfullt att vara där och se på alla de vackra ljus som brinner för alla de underbara människor som numera lever i evighetens värld.

Jag har en hel del jobbiga minnen från när jag jobbade där. Det värker ofta i mitt hjärta när jag tänker på de fina unga människor som lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Det är svårt att beskriva hur det känns att "gräva över" en död människa. Det känns på något sätt så definitivt.

Ändå kvarstår det faktum att det bara är fodralet som man gräver över. Personen i fråga finns ju inte längre kvar här utan har flyttat vidare. För mig är detta faktum  glasklart och det ger mig en väldig tröst!

                                                                                                                         /Ingvar