Nu har det oundvikliga hänt. Våran 17 åriga dotter har flyttat till stan. Hon som var den lilla bebisen som guppade i mina armar på nätterna. Oj, vad tiden går snabbt, ja jordelivet är verkligen kort.
Trots att det är lite jobbigt, så är det ju något man vill. Att barnen ska växa, mogna, och så småningom pröva sina vingar ute i den stora världen. Men, ändå så står man där och förundras över att allt gått så fort. Barnen är ju faktiskt bara till låns för en kort tid. Ett förtroende vi har fått att förvalta från vår skapare. Ja, tänk vad allt är förunderligt. Livet är som en slags underlig dröm, så otroligt svår att förstå. Vi lever verkligen mitt i ett mirakel. För egentligen borde ju allt vara bara ingenting!
Jag kan dock konstatera att allt här i livet har sin tid!
Predikaren 3:1-8
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
/Ingvar :o)