Jag har väl inte varit den som blivit bekräftad och hyllad över de låtar och texter jag framfört. Ofta så har jag mötts av en pinsam tystnad, man har stirrat ner i golvet och skämts över mig,  någon slags rädsla över att jag skulle vara farlig eftersom jag kan vara lite rak på sak, och att jag har ett annorlunda uttryckssätt.  Ofta kan det vara rätt så knäckande när man får uppleva detta och man känner sig ledsen.

 Ändå så har jag alltid känt att jag ska fortsätta att skriva och framföra mina melodier. Det är helt enkelt så att det är där jag fungerar och har "smörjelsen". Det känns oftast fel att framföra andras låtar eller att "flöda" i lovsång. Jag fungerar som just jag gör och tycker inte mina medmänniskor att det duger så får dom lyssna på något annat.

Jag tror att Gud har gett oss olika uppgifter och kallelser. Jag tror också att det är viktigt att vi gör det  vi verkligen brinner för, annars kan det bli hur fel som helst!

Nu är det ju trots allt så att vi alla behöver få veta att vi är bra. Jag kommer speciellt ihåg ett tillfälle när jag kände mig väldigt uppgiven och frustrerad.

Den eftermiddagen så skulle Sanna, min fru Ingelas systerdotter vara med i vi i femman.

Vi satte oss vid radion och lyssnade spänt på programmet. Dom intervjuade Sanna och frågade vilka hennes idoler var. Hon svarade med sin då späda röst: Jo, min morbror, Ingvar Hörnvall för han gör så bra låtar och är så himla duktig, åsså Marita , min moster som målar så fint. Jag sprang från matbordet in på toan och vad jag gjorde där får du gissa själv....

Ja, tänk vilken uppmuntran från ett oväntat håll. Det är flera år sedan nu, men jag kommer aldrig någonsin att glömma den uppmuntran som jag fick då.

Tack Sanna, det har betytt mera för mig än vad du någonsin kan ana!

                                                                                                                         /Ingvar