I dagens svenska samhälle är det nästan aldrig lugnt och vilsamt. Det lyssnas på stressig skräp-musik i bilen, affären och i restaurangen. Till och med på den stilla promenaden när fågelsång och naturens stillhet borde fylla våra sinnen, så går de flesta omkring med hörlurar och låter sig hjärntvättas av "harpornas buller".

Det är mycket viktigt för vårt eget mående att vi faktiskt lär känna oss själva. Men ska vi lära känna oss själva, så måste vi följaktligen också umgås med oss själva och vår himmelske far. Detta kan bara ske i stillheten och tystnaden.

Jag kan tycka att stillhet borde råda i våra kristna samlingar, men förvånas över att lovsångsskivorna snurrar på, både före och efter många av våra kristna samlingar. Jag upplever detta som mycket stressande, och frågan är om vi verkligen ska haka på den världsliga stresskulturen?

Klarar vi inte av en stund av skön stillhet, där vi kan njuta av Andens närvaro? Borde inte den kristna gemenskapen vara mer avslappnad än så?

Det verkar som att en del tror att Guds närvaro inte kan existera utan alla dessa allt för ofta mediokra lovsånger. Nej, du får tycka vad du vill, men snälla, låt lovsångerna tystna! (Missförstå mig inte..... :o)   /Ingvar