För några veckor sedan så var vi och förrensade i en mindre by inåt landet. Redan första eftermiddagen vi var där så kom han gående med gula varselbyxor och en smutsig tröja. Hans tänder bestod av endast en brun framtand och snuset rann ur mungiporna. Vi träffade nämligen  bya-originalet Kalle.

Kalle var minst sagt pratsam och hälsade på oss så snart vi närmade oss rastkojan. Den stod nämligen på åkern nedanför hans hus, så han hade full koll på läget från sitt köksfönster. En morgon när det hade kommit några centimeter snö, så kom han med spaden och skottade utanför kojan eftersom han tyckte att vi skulle dra in så mycket snö annars. Helt ärligt så var det riktigt svårt att hålla skrattet borta. Vi hade oftast besök av honom både på morgonen, till lunch och när vi bytte om efter jobbet.

Kalle berättade allt det han visste om alla han kände och det sägs att han skarvar lite extra i sina berättelser, vilket vi också anade. Efter några dagar kände vi nog en viss mättnad på alla besök, men oj vad vi saknade Kalle när vi drog vidare till nästa arbete. Det blev en arbetsvecka som både jag och Magnus kommer att minnas en lång tid. Tack Kalle!

Ps. Jag tänkte ta en bild på Kalle, men kände att han ska få vara anonym Ds.

                                                                                           /Ingvar :o)