Vi kan ofta tro att vi måste vara väldigt lyckade för att tjäna Gud. Ibland så kan det nästan vara lite pinsamt när man ena stunden är ordentligt syndig, för att någon timme senare vara väldigt andlig bland sina kristna vänner. Vi är nog många som ibland är lite skenheliga, och det är sannerligen  väldigt religiöst! (självrättfärdighet)

Jag kommer ihåg en speciell händelse när jag jobbade som avbytare. (-skötte ladugården när bönderna var lediga) Jag skulle mjölka en rätt så bökig ko, hon småsparkade och trampade. Plötsligt så ställde hon ner sin tunga klöv rakt på min fot,   just innanför stålhättan. Detta tar naturligtvis rejält ont. Följdaktligen så uttryckte jag en del censurerade fraser av det mer pinsamma slaget, och detta hände dessutom dagen före jag skulle sjunga i en pingstförsamling!

I mötet nästa dag så berättade jag på ”Jesu befallning” om händelsen med kon och mina mindre trevliga fraser. Jag sade också att vi alltid blir förlåtna för våra synder, och att Gud alltid är villig att bruka oss trots all vår brist.

I denna ”perfekta” församling var det dock rätt så kontroversiellt att vara så otroligt misslyckad som jag var. Än värre om man ska stå på scenen och framföra ”andliga” sånger. Många satt i sina stolar och vred sig nervöst, eftersom det var ett mycket obekvämt budskap för många av dem. Man kan väl lugnt säga att det ”bröt”(rörde upp känslorna) ordentligt.

Avslutningsvis, kom ihåg, att du alltid är tillräckligt bra i Guds ögon, och du kan vara helt trygg med detta. När vi har denna trygghet med oss i bagaget, så har det ju inte längre någon större betydelse om vi råkar vara otillräckliga i andra människors ögon.