Här kommer den tredje dikten. Den handlar om hur Guds kärlek kan få oss att blomma ut till den vi är tänkta att vara. Texten har inspiration från Höga visan, en "romantisk" bok i Bibeln.

                                       Dikt nr. 3

Det var en gång en blomma som stod på en äng. Blomman var vacker och skör. Men blomman var trasig och sårad i sin själ, ja så kan det ju va. En annan blomma såg, det ljuvaste han sett, han "fråga", får jag vara din vän.

 Får jag krama dig hårt, smeka dina blad, kyssa din rosenröda knopp? Får jag krama dig hårt, smeka dina blad, kyssa din rosenröda knopp?

 Den sköra blomman sa’ det är inte alltid så lätt. För dom djupa såren i min själ. Det blir nog rätt så svårt, men jag tror att det ska gå, kan du älska mig ändå? Den andra blomman sa, det är klart att jag kan. Tillsammans, ska vi kämpa vi två.

Får jag krama dig hårt, smeka dina blad, kyssa din rosenröda knopp? Får jag krama dig hårt, smeka dina blad, kyssa din rosenröda knopp?

 Den kärlek som han ger, den bär genom allt, den bär genom dödsskuggans dal. Den bär genom glädje, den bär genom sorg, ja den bär genom vårregnets tid.

 Får jag krama dig hårt, smeka dina blad, kyssa dig du utslagna ros? Får jag kyssa dig du daggvåta ros, får jag kyssa dig du underbara ros?

                                                                                                          /Ingvar