Förr så kunde jag vara livrädd för att Gud ”typ” skulle skicka mig till Afrikas djungel som missionär hos någon stam med malariasmittade infödingar, eller att han skulle kalla mig till något annat alldeles förfärligt läskigt. Tack och lov så funkar det inte riktigt så, utan han ger oss en speciell längtan efter något i vårt hjärta, och när kallelsen kommer så känns det hur bra som helst.
Nu är det ju inte heller så att vi alla ska åka till Afrika, eller på något speciellt uppdrag långt ute i världen, utan vårt missionsfält är ju faktiskt väldigt ofta på den plats där vi bor.
Jag kom att tänka på en kvinna i byn som nyligen blivit pensionär. Hon känner att hon ska besöka olika människor här i bygden. Detta kan ju verka ganska enkelt, och det kanske inte är det häftigaste vittnesbördet om stora umbäranden, och hemska faror i Afrikas djungel. Faktum är dock att detta är ett alldeles underbart uppdrag från Herren. Tänk vad hennes tjänst kommer att betyda i den här bygden, och tänk på att en uppgift i Guds rike inte alltid handlar om att det skall vara stort eller märkvärdigt. Om vi alla går ut i det Gud tänkt, smått som stort, så kommer det verkligen att förändra. Var så säker!!!
/Ingvar