När jag gick i högstadiet så berättade vår fysiklärare om texten ”när saltat mister sin sälta” och betydelsen av denna text:  På Jesu tid så kunde man tydligen inte utvinna rent salt, i alla fall inte till gemene man. Man stoppade då det orena saltet i en tygpåse, och när man kokade maten så doppade man ner påsen ungefär som vi gör med en tepåse. Efter en tid så hade saltet lakats ur tygpåsen och följdaktligen så hade saltet mist sin sälta, och då dög det inte längre till något annat än att kastas bort. 

Idag är det ju ganska vanligt med en förkunnelse  som är tämligen urlakad. Man pratar mest om att solen lyser och himmelen är blå, och ett sådant ”evangelium” passar det bäst att kasta bort och trampa på, för om vi tar bort allt det obekväma och det som kan vara stötande med evangeliet så finns det ju ingen sälta kvar. (om alls något finns kvar)

Vi behöver en förkunnelse med stark sälta, det kan ju svida en del i köttet och i såren. Men det är den förkunnelsen (sältan) som renar från infektionen i såren, och det är den förkunnelsen som stoppar upp den förruttnelseprocess som tydligt sker just nu i vårt land och i församlingen. Du behöver inte skämmas för evangeliet och dess fulla kraft även om du kanske inte blir den mest populära personen i byn eller staden. Talet om korset är ju en dårskap i den här världen och det får vi nog leva med, take it or leave it!      /Ingvar