När jag var nio år gammal så fick jag en fårtacka. Jag gav henne namnet Ulla och efter ett par veckor fick hon sitt första lamm, nämligen Ullrik. Jag hade ju förmånen att få växa upp i en miljö där olika djur, såsom grisar, tuppar , får,  ankor, och två kaniner (som blev uppätna av katten) var naturliga inslag.
Under min tid som liten fåraherde lärde mig en hel del om fårens karaktär, och helt ärligt så kan jag ju konstatera att vi människor har vissa likheter med dessa djur.
När min fårfarm blev lite större och jag hade två tackor med lamm, så köpte mina föräldrar ett elstängselaggregat. Ett extra kul minne är när katten skulle passera under stängseltråden för första gången och hade svansen rakt upp i "vädret". Följden blev att katten fick en riktig "el-kyss" då svanstippen tog i el-tråden. Oj vad kisse blev rädd!

Nåväl, ibland var det så att lammen av olika skäl  kom över på fel sida av inhägnaden. De blev genast oroliga och sökte sig en väg tillbaka in. Problemet var ju bara att el-tråden var i vägen. Enda vägen in i inhägnaden var när herden dvs, jag kom och öppnade en väg för dem, så att de äntligen kunde komma in.

Likheten med människan är slående. De som av olika anledningar har kommit ut ur inhägnaden är ofta fyllda av en desperat oro. De söker finna lycka och frid i många olika typer av surrogat. Trots detta så kan aldrig oron och meningslösheten släppa taget.
Enda vägen in i friden och harmonin är att låta den gode herden släppa in oss i inhägnaden.
 Fåret trivs allra bäst hos herden och i gemenskap med hela den övriga fårflocken! That´s it!  /Ingvar

(Bilden är klickbar.)

Ulla och lammet Ullrik 2 dagar gammal. Detta är för mig ett mycket kärt barndomsminne!