Jag tänker i detta inlägg  ge en liten "känga" till  trosrörelsens undervisning om att övervinna. Du behöver självklart inte hålla med mig, men pröva gärna detta trots mina begränsade kunskaper i teologi. 

I berättelsen om David och Goliat, så var ju David den som trots sin ungdom utmanade jätten Goliat. Han hade ju tidigare mött både björn och lejon och därför visste han av tidigare erfarenheter att Gud var med honom. 

Ofta när det gäller trosundervisning så får man känslan att det är i det närmaste  totalt förbjudet att se på omständigheterna som de faktiskt är. Man måste ju "stå  i tro" för exempelvis ett helande:  -Jag har inte cancer eftersom jag är helad genom Jesu sår, men likväl så har man ju ärligt talat just cancer. 

Jag kan inte förstå annat än att David erkände att en jätte dvs. en omöjlig situation stod framför honom. Om inte så hade han ju knappast kunnat besegra Goliat, eller hur? Det är faktiskt omöjligt  att besegra en fiende vars existens man vägrar att erkänna.  Han hade dock sin tillit till Herren och visste att Herren var med honom mitt i den hopplösa situationen. 

Du och jag behöver inte alls förneka eller förtränga ett faktum som exempelvis sjukdom . Den typen av idé är ju faktiskt inte alls att stå i tro, utan det handlar snarare om religiositet och dumhet.

Det är dock skönt att precis som David lita på löftena och lyfta på blicken. Att kunna se på det faktum att vi är helade genom Jesu sår och att vi i Herren Jesu namn och i trons underbara vila kan övervinna alla omöjliga situationer, utan att för den skull förneka att problemen och omständigheterna faktiskt finns. /Ingvar