För ett ganska stort antal år sedan så hade jag tagit mod till mig och ringt till en församling i inlandet. Jag blev välkomnad att delta i en söndagsgudstjänst några veckor senare. Min underbara, älskade fru Ingela följde med, och vi tog med oss vår hund också.
När vi kom dit så träffade vi församlingens ledare med familj. De bodde i en mycket fin och exklusiv villa. Hela familjen var väldigt finklädd och på ytan var allt näst intill perfekt. Vi följdes åt till kyrkan, jag sjöng och försökte vittna en del där.
Det var en väldigt konstig atmosfär i den kyrkan, ja det kändes faktiskt helskumt. Det var väldigt mycket av ”högdragen överandlighet” på den platsen. Ni vet...."SÅ SÄÄÄÄGER HERREN"... med extremt "pingstvänsdaller" i rösten och massor av mycket överdrivna snyftningar. När jag sjöng där så kom det till mig att det var ekonomiska oegentligheter där i församlingen. Jag vågade dock inte framföra detta, och jag vet inte heller om det var meningen att jag skulle göra det.
Efter mötet så var jag och Ingela inbjudna till församlingsledarens familj på mat. De tyckte att vi skulle ta in hunden och de gjorde vi tyvärr!!! Hunden kissade omgående på tapeten i det väldigt vackra vardagsrummet. Situationen blev mycket jobbig, än värre var att jag tippade ut en ljusstake över matbordet när vi senare åt mat. Stearinet skvättade över precis hela, den mycket fina handvävda, vita bordsduken. Om någon undrar så har de definitivt inte hört av sig sedan dess!
Ibland så har jag funderat på denna väldigt underliga händelse. Kan det vara så att Gud ville väcka dessa människor? Eller var vi bara ännu klantigare än vanligt? Jag vet inte om jag kommer att få svar på detta. Efter denna händelse så har jag faktiskt aldrig ringt runt och frågat om jag får komma till någon plats. Jag litar numera på att Herren ska öppna de dörrar som skall öppnas, och på samma sätt stänga de dörrar som skall stängas.
När vi gör bort oss riktigt ordentligt så kan vi lätt bli kastade i ”soptunnan” precis som vi blev av den fina, perfekta församlingsledar-familjen. I Guds ögon blir vi dock aldrig någonsin förkastade och bortgjorda. Mose är ett lysande exempel på detta.
När han hade sett hur illa Israelerna behandlades så tog han ju död på en Egyptier. Han var riktigt bortgjord! Men väldigt få, om ens någon har fått ett så stort förtroende av Gud som Mose. Tänk att få ansvaret att leda ett helt folk ut ur Egyptens land!!!!
Summa summarum så är det ju faktiskt inte så farligt om du eller jag skulle göra bort oss ibland. Gud har ju faktiskt, trots våra klantiga tilltag, fullt förtroende för oss!!!
Ja, ja, jag vet att det är helt ofattbart..... :o)
/Ingvar