I den här texten så kommer jag att raljera en hel del.  Jag har också dragit vissa påståenden till sin spets.  Det är dock inte illa menat utan jag hoppas att du kan läsa detta med glimten i ögat, även om det naturligtvis ligger ett allvar och en sanning bakom mina påståenden. 

Inom kristenheten är det ofta mer regel än undantag att det är tråkigt. Jag har varit på en hel del Gudstjänster inom Svenska Kyrkan och de är ofta verkligt "dö"trista.

Gudstjänsten börjar med massor av liturgiska ritualer som var moderna någon gång före  år 1426. Enda skillnaden är att folk då höll sig vakna eftersom de var tvungna att stå upp under hela Gudstjänsten .

Sedan kommer psalmerna. Jag tycker om väldigt många psalmer, men det är ju allt för ofta tungt och depressivt!  Typ: "Sucka djupt ty domedagen är nära"...

Kyrkans förbön är ofta inte heller någon större "hit". Jag har varit med när socialistiska, äldre fylle-damer som svär och gormar något alldeles förfärligt plötsligt "blivit"  överdrivet fromma och läser färdigskrivna förböner om de stackars sälarna i Östersjön. Något större hjärta för ämnet saknas dock, i alla fall vad jag kan uppleva. 

Sedan blir det ännu värre när predikan kommer. Ett meningslöst svammel om miljö, sälar och söndagens text. Självklart är det mesta dikterat uppifrån högsta ort så att det blir ett grovt tjänstefel för prästen att gå utanför de uppsatta ramarna. Här finns ju nästan inget  utrymme för Den Helige Andes frihet . 

Förlåt mig, jag vet att jag är lite elak nu och drar detta till sin spets. Jag har stor respekt för och älskar många av de underbara prästerna i Svenska Kyrkan. Faktum är dock tyvärr, att det jag har skrivit allt för ofta stämmer in. (I alla fall  ganska väl.  :o)  Nu är det ju faktiskt inte heller så ovanligt att frikyrkliga möten också kan vara ganska "dö" trista. Jag tog bara Svenska Kyrkan som ett av exemplen. 

Jag tror att det är elden som är avgörande. Vi kan inte skapa himmelsk glädje i egen kraft eller genom att försöka locka med mysiga men innehållslösa kafé-kvällar. Det är dags för oss att släppa loss Den Helige Andes superglädje. Den himmelska kreativiteten där vi alla kan blomma ut i full frihet och glädje. Alla i Guds härliga familj borde få ett helt annat svängrum än vad som tyvärr är fallet idag. 

Jag är helt och fullt övertygad om att det är Gud själv, den största humoristen av alla som har skapat just glädjen och humorn. Tror du mig inte så tycker jag att du ska ställa dig framför spegeln. Vi är helt klart riktigt roliga - eller hur? :o)

Slutligen så vill jag tillägga att det ju inte bara är i "moderna" tider som Gudstjänst livet har varit "dö" trist. I apg 20: 7- 12  så står det berättat om när Paulus undervisade i Troas. De samlades på kvällen uppe på tredje våningen i ett hus där. I rummet där de samlades lyste många lampor så det var helt klart "andaktsmysigt" där.  En ung kille som hette Eutychus satt i fönsteröppningen. Efter en stund somnade han, ramlade ut ur fönstret och hittades död.

Paulus gick ner, bad för honom. Gick upp  igen och fortsatte sedan att undervisa som om inget hade hänt.  På morgonen så levde Eutychus och kunde följa de andra hem. Det står slutligen att alla var mycket uppmuntrade av det som hade hänt, och det kan man ju faktiskt förstå.  :o)  /Ingvar