Det finns ett gammalt uttryck som säger att ”Herrens vägar äro underliga”, och i detta lilla blogginlägg så tänkte jag få berätta om en av dessa förunderliga händelser som just jag fått uppleva.
Jag jobbar ju som skogsröjare, och för ett par år sedan så var vi och röjde utanför en liten by som heter Östervik, och där i byn så finns det ett tiotal hushåll. Just där man skulle svänga in till skogsskiftet så fanns det ett blått gammalt bönhus, färgen var lite flagnad och det syntes att huset inte använts på många år. Det underliga var att bönhuset hade en förunderlig dragningskraft, och vid varje tillfälle jag åkte förbi där, så kikade jag lite extra genom bilrutan och kände mig väldigt nyfiken. Jag tänkte också på att det var ett sådant ställe, där det skulle vara väldigt speciellt att få träffas på sommaren och ha möten. Jag skickade en liten bön till vår himmelske far om detta den sista dagen som vi jobbade där, och sedan föll denna händelse i glömska.
Året efter när våren kommit så ringde telefonen, och det var en främmande kvinna från södra Sverige i luren. Självklart så trodde jag att det var en telefonförsäljare, och jag var väldigt avvaktande. Den här kvinnan talade om att ha möten den kommande sommaren i ett gammalt bönhus i en by som heter Östervik, det kopplade inte först i min lilla hjärna, men sen förstod jag: Det blå gamla bönhuset i Östervik!!! Det var en familj som just flyttat upp från en avlägsen plats i söder, och det var dom som hörde av sig. Under sommaren så arrangerade de några möteshelger, och under en helg så var vi med där. Vi hade samlat några vänner från olika håll, vi hade också tagit med oss husvagnar och campade där på platsen. Vi hade en jättehärlig gemenskap, vi delade olika vittnesbörd, bad och sjöng lovsånger, dessutom så åt vi god mat, vilket inte ska föraktas :o) /Ingvar