Hej! Nu är det dags att skriva igen och nu tänkte jag få dela några enkla tankar om vår livsvandring. 

När jag var barn så brukade jag skriva brev till faster Kerstin. Hon var min stora favorit och mina brev var mycket kortfattade: "Hej faster Kerstin hur mår du? Jag mår bra och här lyser solen". 

Längre än så var inte mina brev till henne. Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i att skriva, däremot så har jag gärna läst.

Jag kan nog skriva fler exempel där sådant som varit långt borta plötsligt och på ett övernaturligt sätt har blivit verklighet, men inte just vid det här tillfället . :o)

För några år sedan startade jag upp min hemsida. Ingelas  fina syster "Mita" skrev i den  och uppdaterade den åt mig.  Hon tyckte att jag borde "blogga"  men eftersom mitt skrivande sträckte sig till tre korta meningar : "Hej faster Kerstin. Hur mår du? Jag mår bra och här lyser solen"  så var det helt uteslutet för mig att börja skriva. 

Men efter några år fanns en längtan där att börja skriva. Jag började skriva och trodde väl att det skulle bli typ en text  varje halvår, sedan dess har det blivit mer och mer skrivande. Källan verkar på något konstigt sätt aldrig sina.

När vi gör vad Herren bjuder oss att göra måste vi tyvärr vara beredda på reaktioner.  Gud har inte anseende till person,  men det har människor! Jag tackar Gud för alla de som har gett mig uppmuntran. Annars hade jag knappast orkat. Det är så otroligt känslomässigt när man delar med sig av det som ligger en varmt om hjärtat. Det är faktiskt inte alltid så lätt att vara Ingvar, jag tror dock inte att jag är ensam i detta. Många av oss har fått möta nedvärderande kommentarer och attityder.

Jag inser alltmer värdet av en grundläggande trygghet där vi kan känna oss älskade mitt i alla elaka ord och attityder.

Slutligen så vill jag på mitt klassiska sätt ge dig en liten uppmuntran :

Om Gud kan bruka pojken som skev tre korta meningar till faster Kerstin,  så kan han också bruka dig. Men det har ett pris, var så säker. /Ingvar