I morse när jag låg i rumssoffan och vilade med en stor mugg gott kaffe i handen så kom plötsligt och lite oväntat en tanke farande. Jag kom att tänka på ett underbart par vi känner som bäst kan beskrivas som två varma hjärtan med ben.
De har en otrolig omsorg om sina medmänniskor både i och utanför den kristna gemenskapen. Deras inre pulserar av liv och de ömmar för alla de svaga kärl som kanske inte orkar med livet på samma sätt som många av oss andra gör.
De har ett otroligt "driv" när det gäller praktiska göromål i sin kristna gemenskap och utan dem skulle nog många projekt falla platt till marken.
Jag har dock förstått att de ibland har fått möta en del elaka kommentarer om att de skulle söka uppmärksamhet och bekräftelse genom sina goda gärningar och sitt engagemang. Dessutom så är de rikt välsignade ekonomiskt vilket tydligen sticker i ögonen på somliga. Den typen av påståenden grundar sig enligt min mening på ren och skär avundsjuka. Vi borde väl istället tacka Gud för dessa eldsjälar och tacka för att de är så rikligt välsignade! Det är väl alltid roligt och härligt när våra medmänniskor får leva i rik välsignelse - eller hur?
Vi är alla kantstötta lerkärl med en hel del repor, och missfärgningar. Trots detta så vill Herren bruka oss alla på ett alldeles underbart sätt, detta även om vi på grund av skador i själslivet agerar lite tokigt ibland. Det är Gud själv som bestämmer till vad han skall använda oss, så varför vara avundsjuk när han brukar oss alla, precis som han själv vill och på allra bästa sätt. Enligt Bibeln så kallade oss redan innan vi formades i moderlivet. (Vilket faktiskt tyder på att vi på något sätt existerade redan innan födseln hit till jorden....)
Det jag slutligen vill poängtera är att vi precis som Paulus gjorde kan vara frimodiga med vilka vi är i vår kallelse. Det är inte alls högmodigt även om den svenska jantelagen vill hävda detta. Vår kallelse och utförandet av den kallelsen sker ju genom Den Helige Andes kraft, så det ger ju faktiskt ingen ära till vårt eget kött.
Hjärteparet med två ben kan med frimodighet tala om vilka de är i Kristus och ska absolut inte hålla något tillbaka. På samma sätt så kan jag själv med frimodighet tala om att jag förutom mitt arbete som skogsröjare är en trubadur (Psalmist), som får sånger att förmedla ifrån Herren. Jag förmedlar också evangeliet genom att skriva små blogginlägg eller genom förkunnelse på Youtube, eller på olika kristna samlingar.
Nu skriker det högt och tydligt i mitt sinne att jag skryter och är högmodig!
Men: JAG ÄR......VI ÄR - men vi är det genom Kristus!