Ja, det här kommer att bli ett inlägg med en del svordomar, bara så du inte blir alltför chockad. Anledningen till detta förfärliga tilltag är helt enkelt att jag kommer att citera en äldre man som hörde av sig...

För några år sedan så arbetade jag som kyrkogårdsvaktmästare, vilket innebar att jag bland annat skötte om den lilla kyrkogården i vår lilla by. En vårkväll så ringde telefonen i vårt hem, och när jag lyfte telefonluren så var det en mycket upprörd äldre man som hojtade i andra änden. Dom djävla, förbannade Hörnsjö-borna har förstört min gravlykta, han bannade sig och svor långa ramsor om denna gravlykta. Han menade att någon medvetet tippat omkull hans gravlykta, ett rent sabotage mot honom. Nu är det ju så att många gravlyktor tippar av sig själva när tjälen släpper på våren, men mannen var helt oresonlig. Det kändes också som att det var tämligen meningslöst att diskutera med honom eftersom han var så våldsamt upprörd. Jag tipsade honom om att han kunde ringa pastorsexpeditionen nästkommande dag, och där berätta för dem om det fruktansvärda sabotage som han hade blivit utsatt för.... Någon vecka senare så föll denna lite absurda händelse i  glömska.

En dag på sensommaren när jag jobbade på kyrkogården, så kom det dit en äldre man, han var lite krokig och ganska mager. Han kom fram till mig och öppnade sin mun! Dom djävla förbannade Hörnsjö-borna, dom har förstört min gravlykta.!!!  Åh-nej det var han, jag trodde inte att det kunde vara sant. Kan någon reta sig så fruktansvärt på en sådan bagatell som en gammal gravlykta? Det hade ju trots allt gått flera månader!!!

När jag samlat mig lite så frågade jag om han ville ha en kopp kaffe, och det ville han gärna. Det fanns ett trädgårdsbord och några stolar uppe vid kapellet, så vi satte oss ner där.

När vi hade satt oss ner så började han prata, länge och väldigt mycket. Han berättade om sorgen efter sin bortgångna hustru. Han berättade också stolt om sitt yrkesliv och andra händelser som han varit med under sin livsvandring. En dryg timme senare så var det en mycket glad och tillfredsställd äldre man som lämnade kyrkogården. Tänk att han i sin ensamhet gått och ältat händelsen med den  gamla gravlyktan i flera månader, och tänk att en så enkel sak som att bjuda på en kopp kaffe, och att ta sig tid att lyssna en stund, på ett underbart sätt kunde befria den gamle mannen från all bitterhet och besvikelse angående den gamla gravlyktan. Den händelsen gav mig faktiskt en ordentlig tankeställare!

                                                                                                         /Ingvar